Antagligen inte många som förstår vem jag menar. Men jag menar en nära vän som gick bort för 5 år sedan. Vi va vänner från 1 års åldern tills dagen hon gick bort. Hon vart bara 11 år och jag saknar henne mer än ni anar. Känns så sjukt att jag aldrig mer ska få se henne. Det är så förjävligt, jag kan inte få in i huvudet att jag aldrig mer ska få se henne. Jag kommer ihåg som om det vore igår när jag fick ett samtal, jag grät och släppte telefon och sprang iväg. Det va en sommar när jag va i Jämtland. Det känns förjävligt att jag inte fick spendera dina sista dagar med dig. Nu står jag här, utan dig. Det känns förjävligt. Jag tänker på dig idag, jag tänkte på dig igår och jag önskar jag kunde ge dig allt men du är för långt borta. Varje dag så saknar jag dig, du och jag, oss. Jag håller taget om våra minnen, hårt och tätt intill mig. Du är allt jag vill ha här med mig, att få se dig le, skratta och gråta. Jag önskar jag kunde göra allt för att få se dig skratta eller le. Det är inte rättvist att jag är utan dig.