Ärligt talat? Jag skiter i om ni läser eller inte! för jag skriver det jag behöver få sagt nu och vill ni inte läsa, gör det inte! Har ni något dåligt att säga, jag skiiiiiiiiter fullt i det sisters and brothers! Jag har insett själv att jag tar åt mig av onödiga kommentarer. Har ni något bra att säga lyssnar och tar jag åt mig.

Jag ligger vaken fast jag borde sova, legat och tänkt ett tag nu. Funderat på en hel del, en jävla massa jag ska orda upp. Jag känner just nu att jag gjort så många felsteg, klivit åt vänster fast jag borde valt höger, backat när jag borde gått fram. Sagt saker som jag borde hållit inombords. Hållit saker inombords som jag borde skrikit ut.

Just nu vill jag bara orda upp allt som jag gjort fel i mitt liv, men misstag förblir som dom är nu. Jag har gjort en del dåliga saker som jag ångrar, valt fel vägar när det gäller vänner. Men just nu känner jag verkligen att jag har världens bästa vänner som är närmast mig. Dom får mig må bra, dom får mig vilja stanna och åtminstone försöka älska mig själv.

Och ja, till... Min självkänsla? den är svår att ens veta om den finns. Jag har lätt för att trycka ner mig själv på botten och låta alla andra kliva, eller nej.. STAMPA på mig. Jag tror ofta att alla driver med mig, att dom faktiskt inte vill vara mina vänner utan bara driver och ska lämna mig snart. Jag har så jävla svårt att förstå att dom stannar och är mina vänner tills dagen jag dör.

Det krävs mycket skratt, tårar & ord för att jag ska förstå det. Jag kör på min egen klädstil och jag är inte den enda. Vi alla har våran egna stil, vårat egna sätt att klä oss. Jag klär mig efter humör, efter hur jag mår.

Så många bokstäver, ord och meningar som flyger i mitt huvud nu, JAG VILL FÖRÄNDRA MIG. jag vill bli en ny människa, bry mig om mig själv och förstå att jag faktiskt har känslor och att jag sårar mig själv mer än vad dom andra gör.

Något jag är duktig på är att INBILLA MIG SJÄLV!!!!! usch vad jag hatar det. Så fort något stort och bra händer för mig, inbillar jag mig att det inte är sant, att det är bara lögner och folk som driver med mig. Jag inbillar mig att jag är ensam, stänger allt ute och vet ni vad? JAG HATAR DET.jag kan verkligen trycka ner mig på botten, få mig må piss. Ligga på golvet och verkligen störtgrina. Ingen hör, ingen ser. Jag kan ligga där i timmar och tycka synd om mig själv. Så patetiskt. Jag känner mig så jävla värdelös, så tom och kall.

Men just nu känner jag mig stark, jag känner att jag vill förändras. Jag har alltid varit så att jag skrattar, ler och visar ingenting alls. Folk ser mig som en glädjespridare och ja visst, jag skrattar nästan hela tiden, åtminstone har jag oftast alltid ett leénde på läpparna och försöker visa min bästa sida. Men jag vill kunna visa att jag inte alltid mår bäst, jag vill bara att folk ska förstå att jag inte alltid är på topp.. Jag vet verkligen inte varför det är så, jag förstår knappt på mig själv..

Tro det eller inte, men jag kan knappt se på mina föräldrar. Vi bråkar verkligen jämt, vi behandlar varandra som skit. Dom tar bort saker från mig så fort jag gör något dåligt. Allting börjar blir så ensamt, pengar försvinner, jag har ingen ork till att fråga vänner om vi ska göra något för att allt man gör kostar pengar nu för tiden. Men jag blir av med pengar när jag bråkar med mina föräldrar, dom tar min dator ibland också.

Min mobil är något dom aldrig tar, jag skulle slåss med dom för att behålla min mobil. Det är när vi bråkar som jag låser in mig själv, sätter i mitt headsätt, låter tårarna rinna & musiken rulla på. Och vet ni vad? eller jag kanske bara skriver till mig själv.

Men skitsamma. Jag inbillar mig själv, fast inte samma sak då.. Jag inbillar mig själv att jag har det bra, att alla familjer har detsamma. Men jag börjar faktiskt inse att det är inte normalt. Jag vill inte bråka, jag vill bara kunna prata med mina föräldrar om ALLT men det går inte, det funkar bara inte så.

Jag vill kunna sätta mig i köket vid köksbordet när mamma håller på därinne, berätta något nytt och förklara hur mycket jag hatar eller älskar det. Det har hänt 3 gånger att jag kunnat gjort det. Pappa? han har jag aldrig kunnat gjort så för. Och det sårar mig inte förrän jag verkligen tänker till på det.

Sen till kärlek, jag skiter i vad ni säger om vad jag tycker om en viss kille. Jag hör ofta " det kommer aldrig funka Bella.. " Men jag har planer, eller vi två och har planer. Vill vi, så klarar vi det. Förstår inte ens hur ni kan lägga er i mitt kärleksliv och säga att jag inte klarar det? Men herregud! Det är mitt val vad jag vill göra och om ni nu är mina vänner så finns ni där för mig.

Jag är så trött på att behöva trycka ner mig för en massa skit saker som jag kan välja att blunda för eller kasta bort. Jag tycker om honom och det vet ni gott och väl. Jag tänker satsa så mycket jag kan. Och ni ska inte behöva få veta hela våran historia för att få veta att vi kommer stanna vid varandra trots avståndet.

För som vän ska ni lita på mig tycker faktiskt jag. Och om ni inte känner mig? Döm mig inte för något då, kasta inte en massa skit. För då är det nog du som innerst inne mår dåligt.

Så glad som jag blir så fort han skriver, så glad är det svårt att få mig. Han får mig känna mig värdefull och att det faktiskt inte spelar någon roll vad jag väljer för vägar i livet, så stannar han oss mig. När jag känner mig som mest nere, så finns han där. Han ringer mig och pratar med mig, svarar jag inte så fortsätter han ringa. Han förklarar för mig precis hur han tycker jag är och det sätter plåster på såren.

Just nu så är jag så glad att jag är jag, att jag har mina vänner och världens bästa pojke i mitt liv. Jag ser en framtid för en gångs skull. Som liten såg jag ingen framtid, jag vela inte ens tänka på den. Nu ser jag en framtid, den är ljus och jag är glad & lycklig.

Nu har jag fått en del sagt, tack för mig.

/ Bella.